Georgetown, Washington D.C.: Ett stadsdelsreportage om Wisconsin Avenues vattenfront då och nu

Wisconsin Avenue lämnar övriga Washington nästan omedelbart bakom sig och lutar nedför förbi röda federala radhus på väg mot Potomac, där C&O-kanalens draggstig ligger mulåsneplatt mellan Georgetown Universitys entré och hamnen. Detta är den äldsta bebyggda delen av huvudstaden – en tobakshamn i Maryland som föregår den federala staden som höggs ut ur träskmarken i öster – och den har aldrig riktigt släppt taget om sin äldre, separata identitet. Gå ner från åsen ovanför M Street så känner du lutningen i vaderna innan du känner historien i tegelstenen under fötterna, men båda kommer fram när du når vattnet.

Vad Georgetown är känt för

Georgetown föregår Washington, D.C. självt, och det bär det faktumet öppet. Kärnan i stadsdelen är ett tätt rutnät av federala och viktorianska radhus på tegeltrottoarer, lagda när detta fortfarande var en oberoende tobakshamn vid Potomac snarare än en stadsdel i den nya federala staden som tog form i öster. Den dubbla identiteten är fortfarande läsbar på marken: Georgetown läses som två stadsdelar staplade på en kulle. Uppe längs M Street och Wisconsin Avenue rinner det som ett shoppingstråk – Lululemon och Sephora inslitsade i federala butiksfasader, Georgetown University-studenter med ryggsäckar som skyndar mellan föreläsningssalar och shoppingpubliken, trottoarerna smala och tegellagda och trånga framåt kvällen. Nere vid botten, längs kanalen och floden, saktar det in till något som liknar en historisk by, där takten sätts av hundägare och joggare på draggstigen snarare än shoppare. Kombinationen är hela charmen och hela friktionen med platsen: en stadsdel som par kommer till för en romantisk vattenmiddag, shoppare för ett promenadvänligt stråk tätt av butiker, och historieintresserade för den federala arkitekturen och kanalen, men inte någonstans en budgetresenär eller tunnelbaneresenär sannolikt kommer att älska.

Var man äter och dricker

Signaturmåltiden i Georgetown är vid vattnet och oblygt dyr. Kocken Fabio Trabocchis Fiola Mare ligger på K Street under Whitehurst Freeway och gör medelhavsmat – crudo, handgjord pasta, en full raw bar, en bordsvagn som arbetar rummet – med marinavy som gör det till stadsdelens ständiga se-och-synas-bord. Förvänta dig att betala för privilegiet: middag i vattenrummen här kostar 80–150 dollar eller mer per person när vin är inblandat, och Fiola Mare sätter tonen lika mycket som någon adress i Georgetown.

Gå några minuter längre längs piren så sjunker prisläget utan att utsikten försvinner. Tony & Joe's Seafood Place är en uteservering vid piren byggd för en lång happy hour med floden vid räcket, och grannen på samma vattenpromenad, Nick's Riverside Grill, serverar casual amerikanare till en fullsatt utomhusbar varje sommarkväll – de två fungerar nästan som en enda lång vattenfest från juni. Inåt land och upp mot kanalen har Filomena Ristorante varit Georgetowns italienska landmärke sedan 1983, med matsal med utsikt över C&O-kanalen medan 'Pasta Mamas' handrullar deg i skyltfönstret för alla som går förbi på trottoaren.

För något snabbare och sötare är M Street där DC:s cupcake-boom började: Georgetown Cupcakes originalbutik drar fortfarande kö nerför gatan de flesta eftermiddagar. Lokalbefolkningen, om något, skickar besökare några dörrar bort istället, till Baked & Wired, alldeles vid kanalen, för överdimensionerade cupcakes och kaffe starkt nog att motverka sockret.

Nattliv

Georgetowns nattliv går på två olika klockor, en akademisk och en betydligt äldre. The Tombs är den akademiska konstanten: en rathskeller under gatunivå som drivits vid Georgetown Universitys entré sedan 1962, med quiz på tisdagar, karaoke på onsdagar, DJ-kväll på torsdagar, och alumner som fortfarande dyker upp decennier efter examen för att dricka där de alltid gjort.

Några kvarter upp på Wisconsin Avenue återställs klockan till något som närmar sig en permanent institution: Blues Alley är landets äldsta kontinuerligt verksamma jazzsupperclub, igång sedan 1965 i ett 1700-tals vagnshus, och den bokar fortfarande ett program som får en kväll att kännas som ett tillfälle snarare än ett ärende till en bar.

Saker att göra

C&O-kanalens draggstig är den lättaste orienteringspunkten i stadsdelen – platt, trädkantad och löpande från gatunivå i Georgetown ut förbi Marylands gräns, förbi de restaurerade slusshusen och de ursprungliga stenslussarna byggda 1850 för att lyfta pråmar runt Potomacs Little Falls. Även en kort sträcka, tjugo eller trettio minuter ut och tillbaka nära slusshusen av Wisconsin Avenue, räcker för att byta shoppingpubliken mot något som liknar en lantlig promenad.

Kanalen rinner ut mot Georgetown Waterfront Park, den nyutvecklade sträckan av Potomac-flodstranden som ger stadsdelen dess enda verkligt obehindrade vy – över vattnet till Kennedy Center och Theodore Roosevelt Island, utan radhus eller skyltfönster i bilden. Och för ett mycket äldre slags landmärke, Old Stone House på M Street byggdes 1766 och är den äldsta strukturen som fortfarande står på sin ursprungliga grund någonstans i DC; det är nu ett gratis museum, lätt att missa mellan butikerna på båda sidor, och värt de fem minuter det tar att kliva in.

Shopping

M Street och Wisconsin Avenue korsas i ett X i mitten av stadsdelen, och tillsammans bär de större delen av Georgetowns detaljhandel. Blandningen är vanliga kedjor – Zara, H&M, Sephora, Lululemon, J.Crew – insatta i restaurerade federala fasader, som drivs parallellt med oberoende juvelerare och heminredningsbutiker, med en Barnes & Noble som ankare längs en del av stråket. Det är inte ett fynddistrikt på något sätt; shoppingen här lutar mot samma uppskalade register som restaurangerna och hotellen, vilket är just anledningen till att den drar boutique-jagande, promenadvänliga shoppare som kommer hit specifikt för tätheten snarare än för rabatter.

Var man bor i Georgetown

Vattenhotellen placerar dig närmast restaurangscenen och kanalen men längst från någon tunnelbaneförbindelse, vilket i Georgetown är avvägningen som styr nästan varje vistelse. Ritz-Carlton Georgetown är inbyggt i en konverterad 1930-tals sopförbränningsbyggnad precis vid kanalen, industriella ben klädda i ett femstjärnigt skal. Rosewood Washington, D.C. är mindre och tystare, en femstjärnig fastighet med en Wolfgang Puck-restaurang, riktad till resenärer som vill ha stadsdelens lugn snarare än dess puls. Hotell här börjar runt 400–500 dollar per natt under högsäsong, i linje med en stadsdel som över lag är en av DC:s dyrare platser att övernatta på.

Att ta sig runt

Georgetown har ingen Metrorail-station, ett gap som går tillbaka till transitsystemets ursprungliga konstruktion på 1960- och 70-talen som helt enkelt aldrig fylldes igen senare, och det är det enskilda faktum som formar varje besök här. WMATA:s buss D80, tidigare numrerad 33, går längs Wisconsin Avenue och K Street till Union Station och Röda linjen; D6 täcker rutten till Dupont Circle. Utan buss är det en 20 till 25 minuters promenad från Foggy Bottom Metro, en enkel Capital Bikeshare-tur, eller ett kort rideshare- eller taxihop från större delen av resten av staden, inklusive från Reagan National Airport om du kommer direkt från ett flyg. Inget av detta är en börda när du väl är inne i Georgetown – stadsdelen är en av de lägre brottsdrabbade, mest bostadsliknande delarna av centrala DC, livlig och väl upplyst längs M Street långt in på kvällen, och bara tystare och mörkare när du vandrar från huvudstråket mot de mörkare sträckorna längs vattnet. Det är helt enkelt värt att veta innan du bokar hotell här att varje dagsutflykt någon annanstans i Washington börjar med buss, cykel eller bil, inte en rak sträcka under jord.